Att tro på att terror aldrig har vunnit är naivt. Självklart händer det sällan att en skäggig gubbe träder fram och säger ”Nu har vi vunnit”. Men även det hände några gånger, när Osama bin Laden jublade efter valet i Spanien och nu när Hamas skriker att ”motstånd” har drivit israelerna från Gaza. Även terrorgruppen Hizbollah tog poängen efter Israels ensidiga tillbakadragande från säkerhetszonen i södra Libanon.

Men i de flesta fall gick terroristerna med på att tillfälligt avbryta terrorn när deras politiska krav blivit helt eller delvis tillfredställda. IRA stoppade bombningarna bara när de fick långgående avtal med Storbritannien som möjliggjorde Norra Irlands självständighet inom överskådlig framtid. Politisk väg är för tillfälligt effektivare, men så snart de ska stötta på politiska svårigheter, kommer bomberna tillbaka, var säker.

PLO avbröt terrorn på 90-talet bara för att kunna etablera sig på Västbanken och Gaza, i stället för exilen i Tunisien. När målet väl uppnåtts, återgick Arafat till det gamla.

Det är som med börsen: man kommer in, väntar tills man får vinst, säljer och väntar på ett annat lämpligt tillfälle att komma in. På samma sätt är det med terror och politik: man ”säljer” (i.e. avstår från terrorn) när politiska aktier är på topp (och får samtidigt Nobels Fredspris) och ”köper” (återgår till terrorn) när man inte kan uppnå sina mål politiskt.

Visst kan man även förlora. Vissa terrorgrupper (t ex RAF, Aum Shinrikiyo) fattade ogenomtänkta beslut om när, hur och vem som ska sprängas så att deras politiska aktier gick ner istället för att växa. Men om man förstår ”börsens” spelregler och har fingertoppkänsla för att ”köpa” och ”sälja” i rätt tid, blir den politiska avkastningen enormt.

Och så länge man får den politiska avkastningen ska vi se samma mönster om och om igen: ”in & out, in & out”.