Idag läste jag Citykrönikören
Nima Daryamadjs välgrundad sågning av Metrokrönikören och
Nabila Abdul Fattah. Den vänsterextrema rapparen Nabila blev plötslig känd för några år sedan när regissörerna Håkan Berthas, Johan Bjerkner och Stefan Sundlöf gjorde en panegyrisk dokumentär om henne. Dokumentären ansågs av somliga vara ett mästervärk och innehöll bland annat sekvensen då Nabila med andra ungdomar ur Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) hetsar upp sig genom att skrika/sjunga ”
Krossa sionismen! Krossa sionismen!”. Varje gång bolsjevikerna skrek att judiska folkets rätt till självbestämmande skulle krossas blev de mer och mer upphetsad och började hoppa och skrika i extas. Det var kanske mest motbjudande filmstycke jag någonting har sett på SVT. (Inspelningen av sången finansierades förresten av biståndsorganet Sida; man kan väl tro att det som palestinierna saknar mest är svenskimporterade hatsånger).
Nu
utnämnde sig Nabila till språkrör av 1,2 miljoner muslimer, distancierade sig från ”västerläningar”, jämförde Muhammed-karikatyrerna till nazistiska förföljelser på 30-talet, uttryckte förståelse till våldverkare och vandaler och började skola upp oförstådda och rasistiska européer att respektera muslimska religiösa föreskrifter.
Det är självklart att sekulära muslimer som bor i Sverige inte vill kännas vid en sådan självutnämnd språkrör. Och det är självkart att Nima Daryamadj ville ge henne mothugg. Hans inlägg i Neos webbtidning är också intelligent och välartikulerat. Och som många andra bloggare skulle idag applådera Daryamadjs insats om inte min misstankar att hans motivation inte var särskilt hederlig.
Daryamadj antyder i inlägget att Nabilas extrema position kan undergräva muslimernas rykte i Irak och Palestina. Daryamadj själv är känd för sina mediala insatser för palestinierna. Det är absolut inget fel på att vara propalestinsk. Ett problem med Daryamadj dock att i hans strävan att stödja palestinierna ägnar han sig lögner, förtal och demonisrenig av israelerna. 2005-10-05
skrev han i en kolumn i City:
”På min första dag i Palestina skjuts en pojke i huvudet från nära håll. Andra dagen hör jag om en födande kvinna vars tvillingar dog då hon inte tilläts passera kontrollpunkten mellan hem och sjukhus. Nästa dag besöker jag ruinen av ett hus som förstördes av bulldozer. En familj på åtta personer inkluderat barn, gamla och en gravid kvinna krossades. Senast det var utegångsförbud sköts en pojke för att han gick ut – på balkongen.”
Detta är skamlösa lögner. Den fruktansvärda scenen med huset som raserades med en familj inuti ägde aldrig rum – vare sig under Daryamadjs besök, före eller efter. Inga internationella nyhetsbyråer någonsin rapporterade någonting liknande. Om någonting sådant hände i det mest journalisttätta området på jordkloten där alla dödsfall rapporteras och dokumenteras mer än noggrant, så skulle ingen missa en sådan nyhet.
Andra fall skulle i princip kunna hända, dock inte under de dagarna som Daryamadj anger. I mäjl till mig angav han att hans ”
första dag i Palestina” var den 16 juli 2005 och att platsen där en pojke sköts i huvudet på nära hål var Salfit. Den israeliska tidningen Haaretz, mycket väl ansedda för sin nyhetsbevakning även band palestinier ger en
grundlig beskrivning av alla våldhändelser den 15 och den 16 juli. Ingen sådan incident nämns. Telegram av de internationella nyhetsbyråarna nämner inte heller någonting liknande.
För att göra saken ännu värre framställde Daryamadj de påhittade övergreppen som en fortsättning på Förintelsen.
Att Nima Daryamadj tar nu ställning mot bolsjevikernas och islamisternas försök att definiera muslimernas politiska agenda är självklart välkommet. För att uppfattas som en trovärdig röst ska dock hans engagemang för palestinierna uttrycka sig i ärliga och sakliga debatter – inte i lögner och förtal.